Min telefon plingar

Jag är inne i en period nu när många frågar mig hur jag mår. Det brukar betyda att jag inte mår så bra, de nära runt mig märker det fortare än jag själv. Men jag vågar inte sakta ner. Vågar inte känna efter.

För min telefon plingar. Och jag säger adjö till en kille som flyr till Frankrike. Kan inte stoppa honom.
Min telefon plingar. Och jag spenderar en natt med att prata med en som precis tagits i Tyskland och skickats till förvar.
Min telefon plingar och flera hör av sig i panik. Asylboendet ger dem 16 timmar att packa innan de flyttats runt i hela Sverige.
Min telefon plingar och jag åker till akuten. Där sitter två killar ensamma. Någon har skjutsat dem dit men inte stannat hos dem. Så jag stannar (de mår bra).

Och min telefon plingar. Och plingar. Och plingar.

Hur ska jag kunna leva med mig själv?

Hur tänker Du? Hur orkar du? Var nu försiktig, du får säga nej ibland, ta hand om dig. Lätt att förmana, men svårt att efterleva. Hur vet man om det är rätt att säga ja? Att hjälpa någon? Att lära känna någon? Sträcka ut handen?

Och det är svårt. Svårt att säga ja och svårare att säga nej. Det äter mig och uppslukar mig. Tar all min energi och all min ork. Samtidigt har jag aldrig känt mer att det jag gör hjälper någon, på riktigt.

Så det är svårt att säga ja, och svårare att säga nej. Men att veta vad svaret blir är egentligen enkelt. För varje val jag står inför, litet som stort, ställer jag bara motfrågan: vilket svar kommer jag ångra om 30 år? Vilket svar kan jag leva med?

Hur var mitt liv före mitt engagemang?

Ibland hör jag de säga "vad var våra problem före det här? Hur levde vi före vi var engagerade i frågan om de ensamkommande?". Och jag vet ju mitt svar, jag var engagerad i studentfrågan. Sammanhang och fokus har kanske bytt, men engagemanget är inte nytt i mitt liv.

Men visst slukar det mig på sätt som jag inte var beredd på, och precis som Linnéstudenterna tog mig till erfarenheter jag aldrig väntat mig gör Goda krafter detsamma. Kommunförhandlingarna är inte nya, men mötet med de unga! Känslostormarna i att bry sig så mycket om individerna. De starka känslorna gör nästan att jag går under, men åh vad de ger tillbaka!