Livet förändras

Jag börjar inse att jag håller på att lämna campuslivet. Det känns så konstigt. Skönt på många sätt, fruktansvärt på andra.

Jag har också en pojke jag tycker om. Som jag tycker ganska mycket om. Och som flyttar från Växjö i början av juni och börjar jobba i Oxford i juli. Så då ska jag helt plötsligt hamna i ett distansförhållande. Jag är lite rädd. Men samtidigt, om jag inte försöker kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Hur kommer mitt liv se ut om ett halvår? Om ett år? Om två år? Just nu vet jag inte, och inser att jag kanske inte kan komma att planera. Jag får ta det som det kommer och försöka följa med de känslor och möjligheter som dyker upp. Vilket ni som känner mig vet inte är min grej. Men som samtidigt kan vara ganska skönt.

Karin Boye

Varje år när våren kommer, och varje gång jag står inför omväldande beslut, tänker jag på  Karin Boyes dikt

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.