Jag börjar inse att jag håller på att lämna campuslivet. Det känns så konstigt. Skönt på många sätt, fruktansvärt på andra.
Jag har också en pojke jag tycker om. Som jag tycker ganska mycket om. Och som flyttar från Växjö i början av juni och börjar jobba i Oxford i juli. Så då ska jag helt plötsligt hamna i ett distansförhållande. Jag är lite rädd. Men samtidigt, om jag inte försöker kommer jag aldrig att förlåta mig själv.
Hur kommer mitt liv se ut om ett halvår? Om ett år? Om två år? Just nu vet jag inte, och inser att jag kanske inte kan komma att planera. Jag får ta det som det kommer och försöka följa med de känslor och möjligheter som dyker upp. Vilket ni som känner mig vet inte är min grej. Men som samtidigt kan vara ganska skönt.
Vad exakt hur det känns! Det bästa är att fortsätta drömma och visualisera framtiden, men såklart inte glömma bort att allt inte blir som man tänkt sig alla gånger. Men en bra idé är i alla fall att försöka planera in när ni ska ses nästa gång.
SvaraRaderaDet kommer att gå jättebra ��
SvaraRaderaDet kommer att gå jättebra! En ska alltid försöka och lyssna på sina känslor. Jag vet att det är läskigt att inte kunna planera, men se det som ett äventyr :) Som Simone säger, planera in nästa gång ni ska ses så att du kan se fram emot det. Eller gör som Ullis och Malte och planera in 3 veckor emellan där ni turas om att åka till den andre eller åker på en weekend :) När det blir svårt så finns en tant på andra sidan gatan och kan stötta dig! Kram
SvaraRadera