Jag är van vid att vara stark, att kunna härda ut. Att höra om andra som är trasiga länge, dagar, veckor, månader, år. Att höra om andra och inte riktigt förstå. Tycka synd om såklart, lyssna när de säger att det inte bara går över, även om livet traskar på. Men aldrig förstå. Inte på riktigt. För jag kan härda ut, skaka det av mig. Det är inte så farligt, och jag tycker inte om att se bakåt.
Men idag är jag trasig. Inte i tusen bitar, men kantstött. Dagar har gått, men jag ser fortfarande bilder framför ögonlocken när jag blundar. Veckor har gått, men jag känner mig fortfarande mig rädd ibland när jag är ensam. Snart kommer månader ha gått och jag har fortfarande ett så otroligt dåligt samvete.
Dåligt samvete över att jag inte kunde göra mer, och dåligt samvete över att må dåligt. Över att fortfarande behöva prata om det, nämna det, gråta över det, vara rädd för det. Jag känner mig som ett skört skal och mår dåligt över att behöva påminna människor om att jag fortfarande inte är läkt, fortfarande är rädd. Dåligt samvete över att inte kunna avgöra om jag har "rätt" att vara rädd. Dåligt samvete över hur det påverkar mina relationer och min arbetsförmåga.
Jag är trasig. Inte i tusen bitar, men de senaste månaderna, det senaste året, har ärrat mig. Har lite skavanker. Lite trasiga kanter. Jag ÄR stark, jag kommer överleva - några skavanker nyare. Men just nu känns det nästan förlamande.
Du har alltid rätt att känna vad du vill!
SvaraRaderaOch du behöver inte ha dåligt samvete <3
Du behöver inte ha dåligt samvete över något! Vi finns alla här, i veckor, månader och år för att lyssna på dig när du behöver det! Kram finaste tant
SvaraRaderaVet inte vad som har hänt, men man måste inte alltid vara stark. Ibland är det starkaste man kan göra att tillåta sig att känna efter.
SvaraRaderaStor kram