Angående föregående inlägg; en vindrickares bekännelse

Det var onsdag eftermiddag. Det lagades mat. Vegetarisk lasagne. (den blev lyckad). Vi åt och hade det trevligt. Presidiemiddag. De tillträdande lagade mat till de avgående. Mat åts. Det pratades. Tackades. Talades. Vin dracks. Vid vissa tacktal var vi nära gråten. Vi drack mer vin. Efter hundra timmar, hundra skratt, hundra tårar, hundra skålar och hundra kramar stannade tre kvar i den nu nästan tomma lägenheten. Musik sattes igång. Vi dansade. Mitt huvud snurrade och kroppen dansade. Mellan luftgitarrsolona skrev jag en rad. Raderna blev flera. Det kändes som ett magiskt ögonblick som jag inte ville släppa. Inte ville glömma och förlora. Jag ville dansa för alltid. Fast mest ville jag sitta där under natthimlen och le åt min kung och drottning. De två som jag beundrar så mycket. Som klarar så mycket. Som alltid bryr sig, engagerar sig. Vågar.

Men kvällen var tvungen att ta slut. Jag promenerade hem under natthimlen. Stjärnorna lös klara ovanför mig. Luften kändes frisk i mina lungor. Huvudet kändes klart och snurrigt samtidigt. Som om allting var möjligt. Som om jag skulle kunna ta sats och springa upp till himlavalvet. Fånga stjärnorna. Jag anlände till mitt hem men somnade inte direkt. Mitt huvud var för klart. För aktivt. För vaket. Samtidigt var jag trött. Så trött. Huvudet snurrade. Det var en underbar kväll.

...
Detta kan vara en liten historia om vår presidiemiddag, men det är snarare en liten prolog till min torsdagsmorgon. Morgonen jag vaknar och har drömt att jag köpt en dator.

Fast nej.

Morgonen jag vaknar och upptäcker det inte var en dröm, att jag har köpt en dator.

Så nu välkomnar jag Albus Humlesnurr till familjen:

Välkommen Albus