Att vara arg

Jag brukar säga att jag väldigt sällan blir arg. Jag blir ledsen, irriterad, orolig, gnällig och allmänt småtjurig, men inte arg. Inte ens när jag säger att jag blev arg eller förbannad var jag det på riktigt - inte det här riktigt riktigt arga. Det är inte många tillfällen jag kan minnas tillbaka på och säga att där var jag riktigt jävla förbannad.

Men visst händer det också.

Jag kan inte se rakt och vill bara skrika. Skrika och slå och skada och krossa. Alla impulser är att ta sönder och skrika och spy galla och förstöra. Händerna darrar, nästan skakar i frustration. Jag får hjärtklappning, har nästan svårt att andas. Eller så vågar jag inte andas. Vågar inte säga någonting eftersom jag vet att det inte kommer att vara rationellt, inte det jag egentligen vill säga, inte det där välmenande kompromissande översiktliga perspektivet som jag så gärna försöker få in annars i alla konversationer och diskussioner i mitt (irrationella?) behov av att vara alla till lags och få alla nöjda. Som är ett bra sätt att vara på. Eller hur? Eller?

För jag kan inte hantera att vara arg.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag ska bete mig. Jag kan inte vara den jag brukar vara så jag låser alla funktioner. Vågar inte agera. Vågar inte prata. Reagera. För jag vet att jag inte kan kontrollera det som jag kommer att göra. Säga. Vet inte om jag kommer att kunna reparera det när ilskan är över. Så då sitter jag där. Arg och låst och vet inte vad jag ska göra mer än vänta på att det går över.

För visst händer det också.