År 2017 så här långt

... vi kan väl bara konstatera att det här inte är mitt år. Hur mycket jag än håller huvudet över vattenytan slänger 2017 in något nytt jag måste hantera. Det räcker faktiskt nu. Jag orkar inte.

Är det inte lov snart? Jag behöver nog lite stillasittande och stirrande.

Hur mår du?

Oftast mår jag ok.

Då och då mår jag bra. Då är jag glad. Positiv. Nyfiken på resten av mitt liv. Förväntansfull från möjligheter.

Ibland har jag en ilande kliande känsla mellan skulderbladen. Ett tryck över bröstet. Min andning är lugn, vanlig, men andetagen korta. Jag får ingen luft. Min kropp är lätt. Svävar. Flyter ute i djupt vatten. Ett sug i magen. Gnager. Äter mig inifrån.

Oftast mår jag ok. Då och då mår jag bra. Ibland känner jag mig ensam.

Det gör ont

Jag har gjort det oförlåtliga. Sårat.Lämnat något varmt. Tryggt. Någon som bara gett mig kärlek. Någon som låter mig gå, genom att torka mina tårar och försäkra mig om att det är ok. Trots att jag tar sönder allting. Förstör hela världen. Kvar sitter jag i spillrorna och undrar om jag har gjort rätt. Samtidigt fanns det inga andra vägar att gå. Jag måste komma ihåg att andas. Jag är rädd för morgondagen.

Det gör ont.