Det där med att ta tag i sitt liv och göra det man ska om dagarna...

Min vecka borta från campus märktes verkligen. Tog mig nästan en vecka att komma ikapp ;) Och jag hann med en del, 10h(!) kårstyrelsesammanträde, planering och utförande av personalfest, grillning på tufvanängen (även om jag inte åt något), filmmys hos Ullis, skrapning av knän, uppsägning av lägenhet, borttagning av stygn, kårval, mycket promenerande runt Trummen... Borde stå skrivning av uppsats, men tyvärr gör det inte det ^^' Så det fick bli idag istället! Har kört heldag på bibblan med fina Sofie. Ångesten hänger över en, men det är bara att kämpa vidare.Snart är det dags för första inlämningen!

Personalfesten var verkligen superkul! Temat var "Ursäkta, jag har hamnat fel" - vilket betydde att man skulle klä sig som om man var på väg någon annanstans. Jag skulle egentligen tagit studenten, men hamnade på grillfest med ett härligt gäng istället =) Dagen inleddes även med att Slottsstallarna ställde upp i Syria Cup - en fotbollsturnering där intäkterna gick till välgörenhet.

Slottsstallarnas härliga fotbollslag

Jag som utspringande student - nu fem år senare

I övrigt har det nu gått två veckor sen operationen. Helt otroligt att tiden går så fort som den gör! Jag har lapat i mig filmjölk och soppa, och från och med idag får jag börja prova äta "mjuk" mat. Till mellanmål för dagen blev det en banan, supergott! Är så taggad på att få börja tugga mat igen ;) För övrigt kan jag berätta att jag mår mycket bättre än vad jag gjorde i mitt tidigare inlägg. Jag är inte längre illamående om dagarna och jag börjar känna av vad jag antar är hunger (är inte riktigt samma hungerkänsla som före operationen eftersom det så snabbt går till illamående). Det tar mig inte heller timmavis att äta upp maten ;) Överhuvudtaget känner jag mig mer normal nu och kan leva med det i vardagen utan att allt ställs på sin ända. Såren på magen ser även de bra ut, men jag har fortfarande svårt att ha byxor, eftersom knappen ibland skär in i såret som är vid naveln.

Operationen och de följande dagarna

Hej igen! Tänkte att jag skulle skriva en rad eller två nu när jag är opererad, utskriven och hemma.

Operationen gick bra och utan komplikationer. Jag fördes till ett rum där jag gavs smärtstillande,dropp, fick byta om till sjukhuskläder och träffade läkaren så han kunde rita lite på magen. Efter det gick jag till operationssängen där jag kopplades in i alla sladdar och sövdes ner. Jag ska ha väckts redan inne i operationsrummet när det var över, men mina första minnen är när jag vaknar på uppvakningsavdelningen. Jag går in och ut från vaken-sovande och gör inte mer än andas i min lilla flöjt. Mina första minnen är just flöjten och hur torr jag var i munnen. Snustorr verkligen. När jag väl vaknat till något fick jag prova att sätta, ställa mig upp och gå lite. Det gick bra, fram till en viss gräns där jag plötsligt blev trött och fick lite hastigt lägga mig ner igen. Sedan förde de mig till själva avdelningen där jag skulle stanna tills jag fick åka hem.Min första natt är även den lite virrig. Jag var snurrig av narkosen, var illamående och klöktes, hade ont och var öm i hela kroppen och hade samtidigt en kvinna bredvid mig i rummet som hela tiden (högt) bad till Jesus om att rädda henne och ta henne därifrån. Jag slocknade direkt efter att lyckats skicka några sms och ringa mamma och pappa.

Dag två, tisdag, mådde jag lite bättre. Var öm överallt, men hade fått lite färg i ansiktet (jag som brukar vara rosa i hudtonen var alldeles kritvit, inte ens en aning röd i tonen, läskigt) och kunde sitta och gå. Fick äta filmjölk till frukost. Det gick långsamt men det gick ner. Magsäcken nyopererad är bara 25-30ml stor så det är försiktigt man äter. Pappa kom på besök och höll mig sällskap några timmar, annars var det mestadels bokläsning som gällde. Jag hade tagit med mig Liftarens guide till galaxen, men den var alldeles för tung för mig att hålla så det blev The Princess Bride läsandes på Belle istället. Jag somnade väldigt tidigt, helt utmattad, dock denna natt medveten om klockan som tickade och nattpersonalen som väckte mig under natten för kontroll och smärtstillande.

Dag tre, onsdag, var det dags att åka hem. Innan jag fick åka hem skulle jag träffa läkaren, dietisten och sköterskorna för att få alla recept och mera. Mamma kom sedan och hämtade mig. Stackars mig vars största ansträngning hittils hade varit promenader i korridorerna (en vända var timme enligt sjukgymnastens ordination) överlevde promenaden till bilen och bilresan, men jag mådde inte prima när jag väl var hemma. Ansträngningen gav mig klökningar och jag var helt utmattad. Sov som en sten när det var läggdags.

Dag fyra, skärtorsdagen, hade jag lyckats hämta mig och bestämde mig för att äta enligt dietistens rekommendationer - och verkligen komma upp i de mängder hon satt ut åt mig. Det slutade med att jag åt heela tiden. Frukosten (2dl filmjölk) tog 1,5h, sen var det dags för mellanmål (1,5dl juice) och när det var uppdrucken närmade sig lunchen osv. Men det kändes ok. Jag förstår verkligen varför de flesta behver sjukskrivas efteråt - även om man fysiskt ska kunna utföra det mesta.

Nej nu ska jag göra lite kvällsmat, ta kvällens spruta (motverkar propp) och se på film med mina söta små bröder. Hejhå!

Inskrivningssamtal

Idag åkte jag och mamma till Ljungby för inskrivningssamtal inför själva operationen. Jag vägdes, tog blodprov, kollade hjärta och anding, EKG, fick prata med sjukgymnast och narkosläkare. Hela rubbet alltså. Känns verkligen som man hamnat på rätt ställe, både jag och mamma sa att vi kände oss himla trygga hos alla och alla besök gick smidigt.

Min Modifast-diet har fungerat bra -> 12kg(!) lättare på 4,5 veckor känns inte fy skam =) Var mycket mer än vad jag trodde (de vill att man ska ha gått ner iaf 6-8kg) så jag blev allt lite stolt. Har inte varit alltför tufft, men det är ju också eftersom jag har haft ett klart slutdatum till när jag kan variera kosten mer - vad jag saknar smaken av mat! Är inte ett dugg sugen på chokladpudding alltså. I övrigt tycker jag även att jag får skryta lite med att alla mina värden är otroligt bra. Kändes skönt att kunna prata med läkarna och sköterskorna utan att behva räkna upp en massa krämpor eller mediciner, och att resultaten på alla tester visar att min kropp trots allt mår bra.

Just nu känns det lite nervöst inför måndag. På söndag ska jag duscha med en särskilt bakteriedödande duschsvamp, starta kroppen på smärtstillande (alvedon) och ta en spruta själv (för att undvika proppar). Är nog mer nervös över att ta sprutan än själva operationen ;) Har inga större problem när en sköterska gör det, men är inte överdrivet förtjust över tanken att sticka mig själv. Men det kommer gå det med.

Howl's moving castle

Läste precis Howl's moving castle av Diana Wynne Jones för första gången. Var även min första bok jag läste på en platta. Gick bra, och boken var riktigt bra precis som jag visste att den skulle vara. Annorlunda än filmen, med mer insyn i händelserna men med samma varma känsla. Och som vanligt när boken tar slut påminns jag om varför det är så smärtsamt att läsa böcker man faktiskt verkligen tycker om. Den tomma känslan som blir kvar gör det nästan inte värt det. Nästan.

Historien om hur jag träffade er mamma

Så jag såg nyligen det allra sista avsnittet av How I Met Your Mother och jag måste säga att jag förstår all kritik som har kastats på skaparna. Det sista (dubbel)avsnittet fick mig bara att må illa. Man blir verkligen alltför investerad i karaktärer, och med människor som man känt i nu nio år är det svårt att släppa taget när allt skaparna gör är att kasta alla år i sjön och backa tillbaka till början. Usch nu är jag upprörd.

Kanske är det lugnet före stormen, men ingen panik är uppkommen

Jag börjar verkligen inse att det är den här våren allting händer. Ingenting stannar som det var och alla mina trygghetspunkter i vardagen förändras.

Anna och Sofie har en gång för alla lämnat campus. Anna till nyköpt hus som renoveras för fullt medan hon planerar sitt sommarbröllop. Sofie till lägenhet och sambo. Våra tjejkvällar är över. Till sommaren väntar examen för oss alla tre och till hösten väntar arbetslivet. Simone åker eventuellt till England en termin och planerar att inte komma tillbaka till Växjö, utan drömmer om en plats lite närmare sin spanjor. Michaela, nybliven sambo, flyttar till större och hoppas på stora förändringar i livet till hösten som pedalare. Nästan alla i kåren lämnar styrelsen. Jag hamnar förhoppningsvis i den igen, fast på heltid. Vilket skulle innebära att jag står med heltidsjobb till sommaren i alla fall ett år framåt. Jag blir inte riktigt student längre, efter fem år av studier. Får jag inte det uppdraget blir det till att söka annat jobb, och kanske flytta från Växjö helt och hållet. Får jag det kommer jag lämna min lägenhet ändå, och kanske får jag roomie. Nu vankas även operationen vilket redan har och kommer innebära förändringar i vanor och livsstil. Jag kan och kommer inte längre kunna jobba på Stallet. Och Stallet, min fina studentpub, som jag slitit och stånkat på i snart två år, genomgår kanske de största förändringarna av dem alla och blir en ideell förening istället för ett aktiebolag. Idag lämnade Lina oss och Gun-Britt på kåren gick i pension efter 26 år som ekonomiansvarig. En ny verksamhetsansvarig och en ny ekonom har tillsats. På Stallet ska en ny driftansvarig anställas, en styrelse tillsättas och arbetslaget måste bestämma sig för om de ska vara en grupp eller en officiell förening.

Det är nu det händer. Trots det känner jag mig ganska lugn. Det är spännande och läskigt, men jag kan inte påverka så mycket och jag tror verkligen att allt är till det bättre. I slutändan kommer det bli riktigt bra. Ingenting är förhastade beslut, allting har diskuterats, vridits och vänts på för att sedan arbetats fram tills den här våren. Vissa saker i flera år. Det är den här våren det händer.