Betygsättning

På onsdag sätts treornas betyg. Jag håller i tre religionskurser med ca trettio treor i varje.

Den senaste veckan har jag blivit jagad av nittio treor som vill veta/komplettera sina betyg. Som de nu ett år in i kursen inser är en grej. På nittio elever känns det just nu som jag har nittio speciallösningar mot de efrertraktade betygen och avslutade kurser.

Den senaste veckan har jag suttit till sen kväll/natt nästintill varje kväll för att kunna bemöta behovet av rättningar och anpassningar.

De som hävdar att lärare har det lätt eftersom de har så mycket ledighet har aldrig jobbat som lärare.

Den senaste veckan har jag också, ganska spontant och väldigt oväntat, fått tacksamhet från eleverna när jag anpassar mig efter dem och försöker möta dem i deras situation. Fått tack och fina kommentarer som tackar för ett fint år.

De som hävdar att det finns något yrke bättre än läraryrket har aldrig jobbat som lärare  <3

Jag är lite trasig

Jag är van vid att vara stark, att kunna härda ut. Att höra om andra som är trasiga länge, dagar, veckor, månader, år. Att höra om andra och inte riktigt förstå. Tycka synd om såklart, lyssna när de säger att det inte bara går över, även om livet traskar på. Men aldrig förstå. Inte på riktigt. För jag kan härda ut, skaka det av mig. Det är inte så farligt, och jag tycker inte om att se bakåt.

Men idag är jag trasig. Inte i tusen bitar, men kantstött. Dagar har gått, men jag ser fortfarande bilder framför ögonlocken när jag blundar. Veckor har gått, men jag känner mig fortfarande mig rädd ibland när jag är ensam. Snart kommer månader ha gått och jag har fortfarande ett så otroligt dåligt samvete.

Dåligt samvete över att jag inte kunde göra mer, och dåligt samvete över att må dåligt. Över att fortfarande behöva prata om det, nämna det, gråta över det, vara rädd för det. Jag känner mig som ett skört skal och mår dåligt över att behöva påminna människor om att jag fortfarande inte är läkt, fortfarande är rädd. Dåligt samvete över att inte kunna avgöra om jag har "rätt" att vara rädd. Dåligt samvete över hur det påverkar mina relationer och min arbetsförmåga.

Jag är trasig. Inte i tusen bitar, men de senaste månaderna, det senaste året, har ärrat mig. Har lite skavanker. Lite trasiga kanter. Jag ÄR stark, jag kommer överleva - några skavanker nyare. Men just nu känns det nästan förlamande.

Jag älskar mitt jobb

Jag börjar närma mig slutet på mitt första år i läraryrket. Det har varit ett år med ganska mycket upp och ner. Så mycket egentligen som har hänt. Jag var så orolig när jag slutade på kåren, att läraryrket inte skulle vara något för mig.

Och jag älskar verkligen mitt jobb.

Inte varje minut, inte varje dag. Men av hela mitt hjärta. Året har varit värt det, trots stress, tårar och ovisshet. Människorna jag har träffat och fått arbeta med är så varma och omtänksamma att jag nästan känner mig ovärdig.

Just nu är jag så tacksam över att kunna se tillbaka och inte ångra. Jag har världens bästa arbetsplats.

Livets ljusglimtar

Livet blev inte så himla mycket lättare att hantera i april, och ser inte ut att ljusna i något större avseende i maj - så jag tänker att jag behöver hålla huvudet ovanför vattenytan och hitta fem ljusglimtar att se fram emot under den närmsta tiden:


1. Min födelsedag
Den bästaste dagen på året (efter julafton). Jag får uppmärksamhet, kärlek och presenter. Det börjar kännas som att jag närmar mig 30 år och även om jag är lite tveksam till detta trivs jag oerhört bra med min ålder. Jag får också bjuda in mina favoritmänniskor och tvinga dem att bära konstiga kläder. I år blir det superhjältetema - och jag kan verkligen behöva få känna mig som en superhjälte just nu.

2. Dansuppvisning
Dagen efter min fina superhjältefest kommer vårens dansuppvisning. Jag är SÅ nervös, särskilt inför hip hop-dansen, men samtidigt är jag stolt över  hur långt jag har kommit nu några år in. Jag kan känna resan jag har gjort i musklerna.

3. Växjö PRIDE
Växjös pride-firande har nu funnits i några år och i ALLA år har jag missat det på grund av kåren. Är det inte Sveriges förenade studentkårers fullmäktige har Linnéuniversitetet sin akademiska högtid. MEN! I år kan jag gå! Eventuellt kör jag hela fadderullan och även deltar i paraden. Det ska bli så roligt!

4. Vårruset
Min och mammas försiktiga satsning har nu blivit tradition. Det känns kul att få något som vi gör tillsammans. Att springa runt Växjösjön är inte så fel det heller, otroligt fin utsikt.

5. Solen
Under helgen som varit kom solen fram. Jag och Viktoria spenderade lördagskvällen i gräset, omgivna av musik och grilldofter. Det kändes som sommar i luften, och bara det gör att ens problem genast känns lite mindre och mer lätthanterliga. Jag hoppas på fler sådana kvällar.