Jag måste få hjälpa för att leva

När allt kommer till kritan tycker jag inte om att vara ledig. Sysslolös. Känna att jag inte går framåt. Känna att jag inte gör något nytta.

Jag engagerar mig för att jag måste. För att om jag inte kämpar allt jag har för någonting så finns det inget kvar. Jag känner mig tom utan ett mål. Utan något att kämpa och arbeta för.

Jag springer in i väggen. Jag bränner ut mig. Jag ger mitt allt och kraschar, pusslar ihop mig och börjar om, lite trasigare men desto mer målmedveten. För jag vet alternativet. Tomhet. Meningslöshet. Och hur mycket jag än försöker bekämpa mina instinkter finns det inget värre för mig än att känna mig meningslös. Värdelös. Oviktig.

Min telefon plingar

Jag är inne i en period nu när många frågar mig hur jag mår. Det brukar betyda att jag inte mår så bra, de nära runt mig märker det fortare än jag själv. Men jag vågar inte sakta ner. Vågar inte känna efter.

För min telefon plingar. Och jag säger adjö till en kille som flyr till Frankrike. Kan inte stoppa honom.
Min telefon plingar. Och jag spenderar en natt med att prata med en som precis tagits i Tyskland och skickats till förvar.
Min telefon plingar och flera hör av sig i panik. Asylboendet ger dem 16 timmar att packa innan de flyttats runt i hela Sverige.
Min telefon plingar och jag åker till akuten. Där sitter två killar ensamma. Någon har skjutsat dem dit men inte stannat hos dem. Så jag stannar (de mår bra).

Och min telefon plingar. Och plingar. Och plingar.

Vad är vi rädda för idag?

För ett par år sedan var jag på en föreläsning där någon på LNU diskuterade hur vi kan tolka samhället utifrån vilka som är antagonister i film. Han pratade specifikt om vad vi är rädda för i skräckfiöm, men jag tänker att det inte måste endast måste vara det vi skrämmer oss själv med - att vi kan tolka samhället även utifrån vad vi bekämpar i tex actionfilmer. Eller ja, skildringar öht kanske. Särskilt filmer med soldater eller terror har ju förändrats tydligt genom åren. Fienden kommer från Ryssland/Japan/Mellanöstern beroende på när filmen är gjord.

Jag som är intresserad av grekisk mytologi och superhjältar tänker främst på antagonisterna i filmer som Herkules av Disney, Percy Jackson film/bok, och Wonder woman. I Herkules och filmen om Percy Jackson är antagonisten Hades. Guden över döden är ondskan som måste bekämpas. Men i böckerna om Percy, och särskilt i den senaste filmen om Wonder woman är det Ares som spelar rollen som antagonist. I dessa består inte ondska i döden, utan i kriget som leder till död.

Vad det säger som vårt samhälle vet jag inte. Men det hade varit intressant att veta om någon har forskat i ämnet, och vad de i så fall kommit fram till.

Hur ska jag kunna leva med mig själv?

Hur tänker Du? Hur orkar du? Var nu försiktig, du får säga nej ibland, ta hand om dig. Lätt att förmana, men svårt att efterleva. Hur vet man om det är rätt att säga ja? Att hjälpa någon? Att lära känna någon? Sträcka ut handen?

Och det är svårt. Svårt att säga ja och svårare att säga nej. Det äter mig och uppslukar mig. Tar all min energi och all min ork. Samtidigt har jag aldrig känt mer att det jag gör hjälper någon, på riktigt.

Så det är svårt att säga ja, och svårare att säga nej. Men att veta vad svaret blir är egentligen enkelt. För varje val jag står inför, litet som stort, ställer jag bara motfrågan: vilket svar kommer jag ångra om 30 år? Vilket svar kan jag leva med?

Hur var mitt liv före mitt engagemang?

Ibland hör jag de säga "vad var våra problem före det här? Hur levde vi före vi var engagerade i frågan om de ensamkommande?". Och jag vet ju mitt svar, jag var engagerad i studentfrågan. Sammanhang och fokus har kanske bytt, men engagemanget är inte nytt i mitt liv.

Men visst slukar det mig på sätt som jag inte var beredd på, och precis som Linnéstudenterna tog mig till erfarenheter jag aldrig väntat mig gör Goda krafter detsamma. Kommunförhandlingarna är inte nya, men mötet med de unga! Känslostormarna i att bry sig så mycket om individerna. De starka känslorna gör nästan att jag går under, men åh vad de ger tillbaka!