När allt kommer till kritan tycker jag inte om att vara ledig. Sysslolös. Känna att jag inte går framåt. Känna att jag inte gör något nytta.
Jag engagerar mig för att jag måste. För att om jag inte kämpar allt jag har för någonting så finns det inget kvar. Jag känner mig tom utan ett mål. Utan något att kämpa och arbeta för.
Jag springer in i väggen. Jag bränner ut mig. Jag ger mitt allt och kraschar, pusslar ihop mig och börjar om, lite trasigare men desto mer målmedveten. För jag vet alternativet. Tomhet. Meningslöshet. Och hur mycket jag än försöker bekämpa mina instinkter finns det inget värre för mig än att känna mig meningslös. Värdelös. Oviktig.
Du vet väl om att du är värdefull och viktig och en helt fantastisk kvinna oavsett om eller hur mycket du engagerar dig <3
SvaraRadera