Ett fum, flera fumfies och ett litet prat om hårfärger

Om man undrar vad SFS-FUM är och vad jag egentligen har hållt på med på instagram och twitter den senaste helgen, berättar jag lite mer om det här. Jag hade en riktigt riktigt kul helg.

Just nu håller jag på att experimentera med mitt hår. Jag färgade det ju lavendel-lila precis innan FUM, men det var både omständligt att få i den färgen, och mattades av nästan direkt. Så det blir till att leta vidare i färgerna ^^ Hittade ett tips på internetet om hur man kan färga det i lite skarpare färger lite skonsammare för håret. Så nu har jag färg i håret igen. Blir mer rosalila nyans den här gången, men förhoppningsvis fint det med =)

Lite bilder från helgen som inte fått vara med på Linnéstudenternas blogg (utan någon som helst ordning):

Bankett! KLÖS tar en fumfie

Puttrik finner Emma (som hängde med sin SFS styrelse hela helgen istället för oss) och bestämmer sig för att en kidnappning är i sin ordning

Jag och Puttelito i plenum

Sebastian, Kalle och Daniel i täten för KLÖS-promenad

Vi fick se fallsläpp

toa-fumfie inför bankett

Sebastian, jag och Puttepluttlund

Att vara oresonlig

Det är inte lätt att engagera sig. Att vilja. Att kämpa. Att slåss för sina tankar. Åsikter. Jag springer in i en vägg, igen och igen och igen och igen. Möter oförståelse. Ignorans.

Och jag glömmer. I min ilska. Att den jag möter. Den som vägrar förstå. Att även den är engagerad. Att den vill. Att den kämpar. Slåss för sina tankar. Åsikter. Den springer in i en vägg, igen och igen och igen och igen. Möter oförståelse. Ignorans.

Från en vägg som är jag.

Det är inte lätt att engagera sig. Att vilja. Att kämpa. Men det är viktigt. Det är viktigt att inte ge upp. Att inte sluta kämpa. Men det är också viktigt att inte glömma. Att inte springa in i väggen. Att inte vara väggen. Att ibland se människan som står framför en.

Jag glömmer för ofta. Nästa gång ska jag inte springa. Nästan gång ska jag försöka möta människan. Försöka att ine vara väggen. Nästa gång ska jag försöka sträcka ut handen.

Studiiesocialt ansvarig 15/16

Jag tänkte att jag eventuellt skulle försöka mig på ett sånt där blogginlägg om mitt liv igen, det var ett tag sedan nu. Främst för att jag har mycket att göra om dagarna, men även för att jag hela tiden dokumenterar vad jag gör - jag skriver rapporter varje vecka i jobbet, instagrammar i jobbet, bloggar i jobbet... att göra det privat känns som upprepningar och inte lika kul. Får väl vara så lite tills det känns som det släpper igen :)

Vad gör jag om dagarna då? Jaa... kårlivet är inget om inte omväxlande. Jag jobbar, jag jobbar mycket, jag avskyr det, jag älskar det. Mest älskar jag det. Älskar arbetet, människorna, kollegorna, styrelsemedlemmarna. De vänner som jag har fått genom Linnéstudenterna är ovärderliga - oavsett om de är från mitt första år eller mitt nuvarande. jag kan ju ärligt säga att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut idag om jag inte sökt till kåren första gången den där våren 2012.

Och nu sökte jag för ett år till. För vem kan få nog av långa dagar, kvälls- och helgjobb, stress, panik, brandsläckeri och att känna sig otillräcklig? Är ju inte så himla långt från vad jag föreställer mig läraryrket, så det är väl bara att vänja sig. Det är ju för människornas skull man gör det. För människornas skull man älskar det.

Och nu blev jag vald för ett år till. Och jag är så himla glad över att få sitta ännu ett år. Jag tror att det kommer bli ännu ett underbart år.

The Forgotten Princess

The forgotten princess, eller Eilonwyn som hon själv vill bli kallad, är en ung flicka. Någon sa en gång till henne att antingen har man aldrig hört talas om henne, eller så avskyr man henne. Stark, envis, bestämd. Har kraften att framkalla en boll av ljus som svävar runt henne. Har även förmågan att få de runt henne att glömma alla intryck av henne.